ylvwes

Rädslan är djupt rotad
I dag läste jag ett inlägg hos Underbara Clara och kände (tyvärr) igen mig alltför väl. Hon skriver om rädsla för män under barndomen och hur den följer med i vuxen ålder. Jag känner igen mig i hur obehagligt det var att gå över skolgården när det var vinter och killarna var ute och lekte – plötsligt kunde en stenhård snöboll komma flygande i huvudet och en riskerade att bli "mulad". Killarna lekte våldsamt och retades med tjejerna om allt möjligt. Killarna drog tjejerna i bh-banden och frågade "har du mens eller?!" om en inte var på strålande humör hela tiden. Killarna kommenterade hur stora bröst vissa tjejer i klassen hade och skrattade åt kvinnliga lärare som blev frustrerade när de inte kunde få "tyst i klassen". Killar som var snälla och inte stökiga blev kallade "bögar" i nedsättande mening.
 
När jag gick i mellanstadiet utsattes jag och en tjejkompis för en manlig blottare som låg i blåbärsriset och onanerade när vi gick förbi – efter att ha tillkallat vår uppmärksamhet genom att harkla sig högt. I stunden skrattade vi mest åt det av nervositet, men när jag skulle sova på kvällen blev jag rädd och insåg vad som kunde ha hänt.
 
På ett populärt café inne i stan brukade det sitta en man och stirra mystiskt och längtansfullt på alla unga tjejer med en hand i skrevet. En dag satte han sig bredvid mig i busskuren för att tala om hur söt jag var och verkade undra varför jag var så sur när jag mumlade generat till svar. 
 
Precis som Clara har jag inget minne av att jag har varit rädd för en kvinna under min barndom och inte heller som vuxen. Men rädslan och obehaget inför främmande pojkar, unga män och fullvuxna finns kvar, tyvärr. Det beror inte att alla män är obehagliga eller våldsamma utan på grund av att samhällsnormen tvingar in männen i ett fack, men också på grund av att de allra flesta våldsbrott begås av män, oavsett om det är män eller kvinnor som blir utsatta för gärningen. Våldet beror inte på mannen som individ, men som uttycket lyder har jag inte råd att chansa när jag går ensam hem under mörka kvällar.
 
Jag blir fruktansvärt obekväm när jag möter ungdomar i grupp, främst killar. Jag är rädd för att de ska ropa saker till mig och i värsta fall följa efter, fråga vart jag bor och vart jag ska och kommentera att jag borde se gladare ut.
 
Jag vill inte bli ifrågasatt eller anklagad för att vara otrevlig när en okänd man säger "hej vad söt du är" till mig när jag genar över torget eller sitter på nattbussen. Jag är bara rädd om mig själv och vet att med största sannolikhet är mannen i fråga ute efter att bedöma min kropp och i vissa fall vill han ha med mig hem.
 
Feminismen har inte gått för långt, eftersom fenomenet jag beskriver ovan kvarstår och mönstret är så sjukt tydligt.
 
Underbara Clara beskriver situationen sakligt och klockrent.

" Det är en kvinnas vardag. Att vara van vid rädsla och att vidta försiktighetsåtgärder. Från barndom till vuxen ålder. Och samtidigt finns det dem som hävdar att det inte finns något kvinnoförtryck i Sverige. "

Läs hela inlägget här.



#1 - Maria Larsson

Håller helt med i allt du skriver. Jag har faktiskt aldrig reflekterat över det förrän nu. Minns så väl alla gånger jag varit rädd och kanske tagit omvägar just för att inte bli mulad av killarna på rasten, gå en omväg för att inte stöta på det där killgänget när jag är ensam. Det är så hemskt att det ska vara såhär.

Svar: Ja och det är tragiskt att många inte inser problemet utan bara blir arga på feminister och anklagar oss för att "hata män".
ylvwes